Historik (av Shiba-No-Kai)
Japans urinvånare, ainoene, var de första som bebodde de japanska öarna. Människorna från denna period kallades också ”jomon-jin”. Deras kultur är från cirka 7000-8000 år före vår tidräkning. De flesta skelettfynd av hundar från denna tid är av hundar som var från 36,8-49,5 cm höga. Man har funnit vissa skillnader på kranierna från dessa japanska hundar och de europeiska hundarna. Detta kan tyda på att de inte har samma ursprung.
Blandades med europeiska hundar
Vid tiden 200 före Kristus kom det människor från väst till Japan och deras hundar blandade sig med de inhemska hundarna. Avkommorna till dessa hundar användes till jakt och sågs inte som raser i samma mening som vi i väst ser på våra raser. De hade stående öron och ringlad svans. Det var ändå en viss variation i de olika delarna av landet, gällande storlek, färg och till vilken sorts jakt de användes.
Egna kulturen anses omodern
I slutet av 1800-talet kom Japan ur sin långa isolering från omvärlden. Västvärlden var inne i den industriella tidsåldern medan Japan ännu levde på traditionellt vis. Allt nytt från väst blev högt värderat och den gamla kulturen sågs som omodern och värderades lågt.
Nya raser populära
Med köpmännen kom det nya främmande hundraser till landet och dessa blev snabbt populära. De blandades med de inhemska hundarna som därmed hotades att försvinna som egen typ. Under denna tid togs de ursprungliga japanska hundarna endast till vara på av jägare i de mest otillgängliga och bortglömda delarna av landet.
En av nationens klenoder
På 1900-talet hade det japanska samhället blivit mer organiserat. Folket ville bevara den egna kulturen och nationalismen ökade snabbt. Man började värna om allt som var typiskt japanskt.
I och med detta blev den japanska hunden åter högt värderad. Den ansågs nu som en av nationens klenoder och ett omfattande arbete för att rädda hundarna startade.
Det finns olika teorier om hur shiban fått sitt namn. En möjlig förklaring är den röda pälsfärgen som liknar bladen i snårskogen på hösten. Snår eller liten buske heter just shiba på japanska. En annan möjlig förklaring är att i äldre tider kallades alla små ting för shiba.
En del varianter utrotades
Under andra världskriget blev det stor brist på matvaror i Japan och därför var det nästan omöjligt att ha hund. Då arbetet med att rädda de japanska raserna knappt hade startat blev det mesta genast ödelagt. Shiborna från Mino- och Sanindistrikten var nästan utrotade medan hundarna från Shinshu-provinsen hade klarat sig bättre. Dessa användes i arbetet med att återuppbygga rasen.
Originaltext av Helena Ekevär & Helene Nordwall
Redigerat av Malin Ekevär (2012)